Djuren på landet...

Tack för i dag alla =)

Ingen nämnd, ingen glömd   

Har haft en superbra dag, värsa god mat, massor av   , fina    mm... kan det bli så mycket bättre..?? Ja, eg så kan det ju faktiskt det, jag saknar mamma... önskar att hon bodde närmare... men, men...

Såna här dagar märker man vilka som är ens vänner och familj och jag är så fruktansvärt tacksam över er alla som finns i min närhet, ni betyder jättemycket för mig                      

Fick precis höra att det jag skrivit tidigare på min blogg inte stämmer, det är bara i min fantasi...

Lätt att säga så när man inte vill se sanningen...

Vederbörande som sa det var inte ens född på den tiden så hur kan man då uttala sig, det undrar jag...

Om jag hade varit förälder och sett mitt barn skriva så här så skulle jag göra någonting åt det, även om jag kanske inte tidigare förstått hur jobbigt det faktiskt måste ha varit för mitt barn...

Det är ju för sent för att ändra något som redan har hänt och varit men det är ju inte försent att göra någonting åt framtiden...

Jag kan förstå min sk "familjs" reaktioner på detta, det är så det brukar kunna bli när man förnekar saker...

Jag undrar hur människor som inte var med över huvud taget kan uttala sig..??

Och sen så undrar jag varför det är mig dom blir arga på...??

Varför...??

Ge er på den drabbade, moget...

Synd att jag föddes för annars så hade ni ju sluppit mig...

För visst hade det väl varit det bästa, eller hur _ _ _ _ _???

Men om vi har riktig tur så kanske jag dör av min blodsjukdom, skönt va =)

Oj då vad mina inlägg berör en del...

Men ni vet ju hur det är... Tar man åt sig så....

Det är ju upp till var och en att ta åt sig men en sak undrar jag över, varför tål ni inte att höra sanningen, varför gnälla på mig, jag var ett barn, vad gjorde det lilla barnet för fel, tala gärna om det för mig !!!

Om ni mår dåligt av att höra detta så kan ni ju fundera på hur jag som barn mådde...

Kom inte med påhopp nu ang saker som är i nutid utan förklara i stället vad jag som barn hade gjort för fel för att alltid komma på andra plats, eller törs ni inte det, kanske är ni fega... 

Det är inte jag, hade jag varit feg så hade jag ju aldrig vågat skriva ut detta för hela vida världen...

Och sen en annan sak, kom inte dragandes med saker som ni inte har en aning om, ta reda på alla fakta först...

Nej, nu har jag annat att lägga min energi på, som ni som känner mig vet så är jag ju sjukskriven PGA min blodsjukdom, E.T ( essentiell trombocytos ) som är en form av blodcancer ( leukemi ) och det börjar nu dra ihop sig för ännu en omgång borrandes in i höftbenet för dessa jäkla prover...

Men, men...

Det kunde ha varit värre ;-)

I dag ska jag börja med att tacka för all den positiva responsen jag fått för mina förra inlägg, det är väldigt "kul" att veta att mina "in på skinnet" inlägg faktiskt har hjälpt andra att också våga och kunna gå vidare om man har varit med om någonting obehagligt i livet, TACK !

En annan sak jag ska ta upp i dag är det lyxiga i livet som kallas för stöd och uppbackning.

Lyx för vissa, självklarhet för andra...

Själv så trodde jag att man stöttade varandra i en familj i vått och torrt men ack så fel jag hade...

Den 7/3 1999 var Stefan och jag med om en fruktansvärd trafikolycka som förstörde oss båda två för livet och vid det tillfället så bodde min mamma i USA och när hon fick reda på vad som hänt så satt hon direkt på första planet hem för att vara med oss, ta hand om oss, vårda oss mm vilket betydde enormt mycket för både Stefan och mig =)

Min pappa däremot pratade jag med från sjukhuset i telefon men mer var det inte...

Visst, han sa att han var jätteorolig och att jag skulle vara rädd om mig mm, men..

Inte en enda gång sedan trafikolyckan har han någonsin hört av sig enbart för att fråga om jag kanske behöver hjälp med något som ex handla och bära tunga varor, följa med på återbesök till sjukhuset, hjälpa till att byta däck på bilen mm, mm....

Inte en enda fucking gång !!!

Vad sägs om det, det är väl kärlek va..??!!

Och det som egentligen är det konstigaste är att jag vet att innerst inne så är inte pappa "sån", innan mamma och pappa skilde sig så var han inte riktigt så här frånvarande utan min känsla är att sedan den dagen mina föräldrar skilde sig så förlorade jag min pappa...

Han kanske tog ut skilsmässa från mig också..???

Tänk att det kan se så fint och bra ut på ytan men vara så söndertrasat inuti...

Allt såg ju så bra ut, utlandssemestrar flera gånger per år, fina bilar,  alltid nyaste kläderna, alltid det nyaste av allt... men... det va ju inte så fint egentligen...

Alltså min familj...

Utåt såg det så bra ut, vi hade alltid fina nya bilar och jag var den mest bortskämdaste ungen som någonsin gått i ett par skor, jag fick allt jag pekade på... men inuti denna fina familjs hem var det inte så bra... 

Ni som läst mina inlägg den senaste veckan vet ju vad jag menar... bråk jämt... tassa på tå för att inte nån skulle bli arg... inte skräpa ner... inte det, inte det, inte det och så inte det...!!!

Skenet kan bedra...

Den fina familjen är inte alltid så bra...

Lycka är inte materialistiskt...

Man kan inte köpa lycka för pengar men man kan göra någon lyckligare om man har en massa pengar... som ex så har jag ju svårt att tro att Stefan skulle bli speciellt ledsen om jag gav honom värsta Ferrarin ;-)

Men ni förstår nog vad jag menar...

Mina senaste blogginlägg river tydligen upp för mycket för vissa men detta är ju sanningen och som jag skrev häromdagen, bli inte arg på mig för jag har inte gjort någonting, jag var ett BARN... jag bad aldrig att få bli född, fast jag ångrar ju inte att jag blev det ;-)

Men visst, jag förstår... det kan vara svårt att bli arg på den / dom det handlar om, då är det lättare att ge sig på den som är drabbad men det kallas en sak... FEGHET !!!

Så nu vet ni det !

Jag undrar hur ens uppväxt präglar en som barn, undrar vid vilken ålder de "avgörs" hur man blir som vuxen... Att de har betydelse förstår jag men undrar hur stor betydelse de har... När jag var ca 14 - 15 år så flippade jag ur totalt... Jag var med dom "stora och tuffa" pojkarna och tyckte det var ur häftigt att få följa med på en massa bus men det jag inte tänkte på då va att allt deras bus kanske inte alltid va så bra bus... Men det tänker man inte på vid den åldern... Jag struntade i skolan och var till min mammas fasa ute hela nätterna och sov redan hela dagarna, som en vampyr ;-) Jag festade jämt.. Jag rymde hemifrån... var borta länge.. Jag hamnade i trubbel.. vilket var ofrånkomligt när man betedde sig som jag gjorde.. För att göra en mycket lång historia kort så blev det människa av mig oxå till slut ;-) Jag har läst in allt jag missade i skolan, plus en hel del till. På sätt och vis så ångrar jag ingenting jag har gjort i mitt ännu relativt korta liv, de e ju de som gjort mig till den jag är i dag. Men.. Om jag hade en dotter som skulle ha betett sig som jag gjorde skulle jag ha blivit galen på henne ;-) Ang mina blogginlägg som jag har gjort dom senaste dagarna så har jag bara en sak att säga till er alla.. WOW.. vilken respons jag fått!! Tack alla underbara :-)Ska bli spännande att se hur detta inlägg blir då jag provat att blogga från mobilen.. Go natt alla och ha en fortsatt trevlig helg :-)

Det är inte populärt att avslöja saker...

Men nu har jag bestämt mig för detta så nu blir det så...

Det är mitt sätt att bearbeta händelser och om det inte passar alla så har jag bara en sak att säga... TUFFT !!!

Det är ju inte mitt fel, det är inte jag som har gjort allt detta, jag är den drabbade, glöm inte det innan ni gnäller över att jag "skvallrat"...

I dag ska jag berätta om två saker jag minns för väl och trots att det inte är någon "läskig" upplevelse så blev jag som litet barn väldigt ledsen...

Den första händelsen hände när jag var runt 7 år och som vanligt så kommer jag att hålla alla inblandade anonyma.

Det var julafton och vi var hemma hos oss tillsammans med den närmaste släkten, till och med så var pappa med en liten stund och jag har för mig att han sedan skulle jobba ( min pappa hade åkeri och jobbade väldigt mycket ).

Det var dags för julklappsöppning och alla barnen fick så fina julklappar, det var stora Lego borgar mm, alltså jättefina klappar.

När turen kom till mig och jag skulle öppna mina klappar jag fått av en mycket nära släkting så kommer ni aldrig kunna gissa vad som fanns i paketen...

Alltså, kom ihåg nu gott folk att jag var ett litet BARN som nyligen sett alla andra barn få fina julklappar av samma människa...

Jag öppnade mina klappar med spänning och där i låg det...

1 BANAN och 1 PAR STRUMPOR !!!!!

MEN HALLÅ !!!!!

Gör man så...???!!

Eller...???!!!

Ni kan ju själva räkna ut hur ledsen jag blev =(

Den andra händelsen jag ska berätta om var en gång när jag var runt 8 - 9 år och låg på sjukhus ( jag var väldigt sjuk jämt som barn och låg mycket på sjukhus ) och samtidigt som jag låg på sjukhus så föll det sig så olyckligt att även en väldigt nära släkting också hamnade på sjukhus i stort sett bredvid mig.

En dag kom två st mycket nära anhöriga för att hälsa på oss och med sig hade dom presenter =)

Men vad jag hade missat var att ingen present var till mig...

Dom var till min släkting som också låg på sjukhus...

Jag kommer ihåg vad den släktingen fick, minns det så väl... det var ett jättestort gose lejon med tillhörande ungar, det var jättefint... 

Jag blev så ledsen, igen...

Men...

Då fick en av dom två anonyma släktingarna som kom och hälsade på nog så den åkte ensam från sjukhuset för att sedan komma tillbaka med ett STORT paket till mig, bara till mig =)

Då blev jag glad =)

Den personen ville inte vara med på denna orättvisa och särbehandling längre och det är jag så glad över !

Tack snälla .........  för det !

Ja, det var två till avslöjande saker jag nu har delat med mig till resten av världen.

Ska jag fortsätta så här kommer jag kunna skriva en hel bok men det hjälper mig att bli hel i själen !

Jag ska nu avslöja saker om min familj som ingen någonsin vetat, hemligheter som legat djupt begravna och som vissa kanske önskar skulle förbli begravna, men icke sa nicke och med risk för sura miner så kan jag bara säga att jag är ju som ni så många gånger sagt vuxen så då gör jag ju också som jag vill...

Varför väljer jag att göra det just i dag då..??

Jo det ska jag berätta.

Min pappa fyller i dag 60 år och då är det ju inte så konstigt att man ägnar en tanke eller hundra åt lilla pappa som jag älskar så fruktansvärt mycket men samtidigt så kommer det ju fram vissa minnen man kanske önskar att man hade glömt...

Jag ska göra en lång historia kort.

Mina föräldrar skilde sig när jag var runt 14 - 15 år efter att dom sedan så länge jag kan minnas bråkade, och det var inga små bråk heller utan det var enorma bråk med saker som gick sönder mm, jag minns en gång när dom bråkade då jag var så rädd så jag höll på att svimma, jag var bara runt 6 - 7 år.

Jag kröp in under mitt skrivbord och skakade och grät hysteriskt för deras bråk skrämde mig så men var det någon som märkte det... nej, dom var ju så upptagna med att bråka...

Efter bråket så åkte pappa som vanligt hemifrån och ibland sa han till mig att han bara skulle åka och handla så jag väntade på att pappa skulle komma hem igen, och jag väntade, och väntade, och väntade... i flera veckor men ingen pappa kom... Jag satt vid köksfönstret och väntade på pappa, han skulle ju komma snart... men icke...

Jag var så ledsen...

Hur kunde han lämna mig, sitt egna barn..???

Jag minns ex inte en enda jul vi var tillsammans hela familjen...

När jag var liten så saknade jag så en "riktig" familj...

Det värsta enligt mig var när min pappa bara försvann spårlöst flera veckor utan att säga nåt, det gjorde mig så ledsen och jag undrade många gånger vad jag hade gjort för fel eftersom pappa inte ville träffa mig...

Undrar varför dom inte skilde sig tidigare, trodde dom att dom höll ihop för min skull så kan jag ju säga att det hade varit bättre om dom skilt sig tidigare.

När min pappa försvann till sin nya familj blev jag så enormt ledsen, jag grät mig till sömns varenda kväll..

Jag önskade så att jag skulle få egentid med MIN pappa men icke, det hade han inte tid med nu när han hade sin nya familj...

Jag har alltid varit ett enormt bortskämt barn som alltid fått allt jag pekat på men ibland så är saker man vill ha helt gratis, kärleken kostar ju ingenting, men det fick jag inte så mycket...

Visst, dom gjorde säkert det dom tyckte va bäst just då, mina föräldrar, men...

Jag fick ex min första bil av min pappa plus en massa andra saker vilket jag uppskattar enormt mycket men innerst inne hade jag hellre önskat en kram, en puss, ja kärlek helt enkelt..

Som vuxen nu så har jag så många gånger önskat att få egentid med min pappa nu när min mamma inte bor kvar i Sverige längre, jag har så många gånger önskat att bara han och jag skulle hitta på något, så som jag ser andra föräldrar göra med sina barn för det spelar ingen roll hur gammal ens barn är eller om ens barn så skulle vara bankrånare, ens barn är alltid ens barn!

Men...

Jag betyder ingenting, varken som barn eller nu som vuxen, jag måste verkligen vara ett väldigt oönskat barn...

Det kanske hade varit bättre och enklare för alla om jag aldrig hade fötts..

Jag har alltid haft en sån önskan över att få känna mig älskad av min pappa, men icke...

Jag tror han skäms över mig, vet inte varför, har inte gjort nåt fel...

Jag valde inte att bli född...

Hade jag haft ett barn så skulle jag göra ALLT för den oavsett skilsmässa eller ej, jag skulle ha funnits där vid varje stort tillfälle i livet..

Har också många gånger längtat efter att mitt intresse för djur och speciellt då hästar skulle bli accepterat av min far, men icke...

Hur kan man hålla på med hästar som hobby, det tjänar man ju ingenting på, det kostar ju bara...

Ja, kanske det men det ger en sån enorm livskvalité och jag har så många gånger längtat efter att få visa upp min fina häst, men icke...

Jag minns när jag var på min första tävling och när vi då tom placerade oss och jag ringde direkt till pappa och berättade och han tyckte väl mest att det bara va blaha, det sårade mig.. jag ville ju att han skulle vara stolt över mig... jag ville så att han skulle komma och titta på när jag tävlade... men icke...

Jag vet... jag är absolut NOLL att vara stolt över...

Som vissa av er kanske vet så har jag ju en obotlig blodsjukdom och när jag fick beskedet om den så hade jag verkligen behövt någon...

Men.. inte då heller...

Jag undrar så hur man kan förakta sitt egna barn så här mycket så att man inte bryr sig, varför, vad har jag gjort för fel... det enda jag ville ha var lite uppmärksamhet och kärlek...

Jag har ALDRIG hört min pappa säga att han älskar mig... =(

Men jag älskar i alla fall honom !

Det finns så mycket som jag kan berätta men vissa saker väljer jag att hålla hemliga då det finns risk för att såra så många andra i min sk familj...

Jag är i alla fall enormt glad över att jag alltid har haft min mormor och min morbror, dom har ALLTID funnits där för mig men tyvärr så finns ju inte mormor kvar på den här sidan av molnen längre och när det hände så hade jag önskat att få ha någon vid mig som jag kunnat ty mig till...

Men, icke...

Sist men inte minst så är jag så tacksam över kärleken i mitt liv, Stefan, han är det bästa som hänt mig, han finns alltid för mig oavsett mitt dåliga morgonhumör, pms mm ;-)

Jag menar nu inte att kasta skit på mina föräldrar utan vad jag menar är att det är så här jag har känt och upplevt allt...

Nu börjar detta inlägg bli långt och klockan är mycket så jag får fortsätta i morgon och då ska jag avslöja ett par saker som jag var med om som barn som etsat sig fast hos mig för alltid och gett mig många jobbiga nätter pga mardrömmar plus att jag i dag bara har skrivit om min pappa så i morgon ska jag berätta hur mitt liv med mamma var när jag var liten...

God natt !